Förändring är utveckling

och jag tänkte "flytta" till denna blogg istället. Det blir lite mer formfokus där för det är vad jag har lust med nu.
Den här bloggen finns kvar ett tag till - jag vet ju inte riktigt vart jag är "på väg".

Du följer väl med?

Musikvideo...eh,

tja, men en bra låt! Laleh.

En del dagar är speciella -

och för mig är denna dagen alltid det numera.
För mig bär den här dagen speciella minnen eftersom mormor somnade in på Alla Hjärtans Dag. Det var första gången jag mötte döden i verkligheten, den 14 februari 2001. För första gången såg jag en värmande kropp förvandlas till ett kallt skal.
Hon var sjuk mot slutet och hade kommit upp i åren och båda visste vi vad som närmade sig. Det visste vi utan ord och jag minns hennes sista vinkning när jag lämnade sjukhuset.
Min mormor hade en större konstnärssjäl än hon vågade ge utlopp för. Det bästa hon hade gjort, sa hon, det var kursen i fritt broderi. Där närmade hon sig det fria skapandet förstår jag - men hon lyckades aldrig frigöra sig och hitta sitt eget uttryck, utan ägnade sig mest åt broderier utifrån mönster. De var alltid väldigt välgjorda, såväl framsida som baksida och det är någonstans där som jag tänker: Vilken frihet jag har! Jag famlar visserligen fortfarande och vet ofta inte var jag är på väg i mitt skapande - men, det gör inte så mycket. Jag vill låta nyfikenheten och lekfullheten styra och det ska vara jag. JAG.
Min devis:
"Jag leker med former, och leken skapar tankekedjor som leder till fler former".

Kärlek och kunskap

blir det mer av - om man delar med sig. Här gäller inte ekonomins lagar alltså, så: Varsågoda! Här får ni kärlek!

Mamma - jag är bra på pingis!

sa D som har spelat pingis på fritids idag. Han har möjligen provat ett par gånger förut, men han har verkligen inte spelat mycket. Pingisbordets står inte där permanent eftersom det är ont om plats.

-Mamma, jag är BRA på pingis!!

Underbart tycker jag. Gött självförtroende.

Läsinspirationen kom!

Jag visste det. Sa ju det. Efter förra veckans läsvecka på skolan blev J jättesugen på att läsa. I fredags kväll, efter att jag gått och lagt mig (ja, ja...den trötta mamman) så skulle han absolut läsa för C. Undrar om det kommer att bestå - eller om "Mario" tar överhanden här igen (J:.s outtröttliga lek då han ÄR Mario Bros - direkt inspirerad av Nintendon)?
Risken är - stor.

Vinter ute - vår inne

Och det vill jag dela med mig här:

Jag har aldrig åkt utför.

Jo, med pulka och sånt men inte "utför" i någon slalombacke. Känn på dänn! Det har hänt att folk tittar på mig som om jag är ett ufo när jag berättar att jag aldrig har gjort det. Men, jag har aldrig ens längtat efter det.
Nu har sportlovet dragit igång och vi - gick till lekplatsen och backen där. Exotiskt. Ja! Verkligen. Killarna var överlyckliga för nu finns det snö. J hjälpte brorsan att dra upp boben åt honom och när vi började frysa gick vi hem. Gissa om vi har det bra!

Nu undrar jag om det

är någon som skojar med oss.
När jag fortsatte att skapa inlägg på Amandas sida så kommer den här upp. Pater?
Någon skojar. Skoj.....ar.

Ehhh...vad är DETTA?

Amanda funderar på ordverifieringssystemet. Hennes mans namn dök upp häromdagen och när jag skulle svara på det inlägget så kommer delar av mitt gamla smeknamn upp: Sessi.
Sessi fe??? Vad är det här?
Slump? (Jag har aldrig nämt mitt smeknamn på bloggen...)
Skönt att det inte är kväll för då hade jag f*n blivit rädd.

Jag vet inte åt vilket håll

jag är på väg med den här bloggen just nu. Studntals får jag bloggtorka och däremellan har jag stort behov av att skriva av mig. Jag har inte alltid uppdaterat dagligen - men troligen kommer det att bli ännu mer sporadisk ett tag. Men jag kommer fortsätta att besöka några bloggar - och kanske upptäcka fler.
Vi ses!

Kommande vecka

har dom "läsvecka" på skolan där våra barn går. J började motvilligt på en ny bok i kväll. Som försvar ska nämnas att det var efter kvällsmaten och att han började bli trött men den här killen har börjat blir bekväm. Det skulle bli så jobbigt och han skull minsann inte läsa mer än si och så långt - ungefär som när vi tog en liten runda här i byn och när det blev lite mer än han först trodde så fick han jätteont - både här och där.
Så började han i alla fall läsa, efter att ha sprungit runt och gjort_jag_vet_inte_vad. Det satt klockrent och gick hur lätt som helst men efter en sida: "Jag orkar inte mer".
Det fina i kråksången är att den här läsveckan kommer att inspirera honom, det vet jag (de har haft det tidigare). De varierar läsning och historier på olika vis. Barnen läser för varandra två och två, de lyssnar på historier och avslutar veckan med att ta med kudde och ficklampa och så får barnen leta upp någon vrå i det gamla huset och ha läsmys.
D fick fram sin gamla "Max boll" idag och läste den. URSTOLT. Och bekväm - det vet han inte vad det är - än.

Jag funderar på att

beställa personliga "tags" som jag kan sätta på mina smycken. Funderingen lutar mot en

liknande den med "Swea", fast avlång, med namnet stående och i mindre format. Lite ego är det ju, visst, och man kan inte beställa färre än tusen stycken - men så what (eller är jag knäpp?)

Jag har tidigare skrivit

om det här med att "spela dator". Jag har haft och har en liberal inställning till mina barns datorspelande. Vi har datorn placerad på ett sånt vis att de inte blir helt utelämnade till Internets faror och jag har hygglig koll på vad de spelar.
Vi pratar om spelandet och J älskar det. Han lever sig in i spelen mycket medan D tycker att det är kul men är mer distanserad. Han kan släppa spelen och vara här och nu - och det är DÄR problemet uppstår. J har svårt, väldigt svårt, att släppa taget om spelvärlden och vara här och nu. Man får pocka på uppmärksamhet och "knacka på" hos honom. Därför har vi (eh..jag), med viss tvekan, infört varannan-dags-spelande. De gick med på det utan protester och det blev jättebra. Nu har de lekt med lego hela kvällen, jag var med en stund och jag förstår nu: Att VETA att de inte skulle spela ledde till ett annat lugn. De (J) slapp tjata, vänta, ha förhoppningar om att det skulle gå att få spela lite till - bara lite till.
Det känns så himla bra ikväll. Jag var lite fundersam om det är orättvist att införa varannandags-spelande när jag själv använder datorn aktivt. Men självklart går det inte att jämföra. Datorn är ett mångsidigt verktyg och används till så mycket. Jag tror och hoppas att detta kommer att leda till bättre balans för J och meningen är ju att han själv på sikt ska kunna få en uppfattning när lagom är bäst.

D uttrycker sig mycket genom att

prata, prata och åter prata. Han undrar massor.

J är inte lika pratsam, men har bra koll och leker en del genom sina teckningar.

Här är några detaljer från bilder han gjorde häromdagen.

D tycker att J är "grym" på att rita och brukar inspireras till att göra liknande bilder...

ett monster

en vulkan

en gubbe med en glimmande tand (placerad i ett hörn på en bild)

När gossarna var yngre

så tänkte vi igenom de eventuella faror vi kunde komma på och åtgärdade såna där enkla saker som att skruva fast bokhyllor i väggen, ha grind för trappan, se till att inte ha gossarna i knät samtidigt som vi drack hett kaffe eller te. Ja du vet, sånt.
Nu när de har blivit äldre så finns det givetvis vissa saker jag påminner dom om, tex att att vara försiktiga när de blöta går ur badkaret osv.
Man kan inte unvika alla faror, självklart inte men vi har varit beskonade från olyckor här (peppar peppar). Undantag: De har vält en soffa och ramlat rakt in i ett element - samtidigt och spräckt pannan.
Nu när de är äldre så slappnar man av på ett annat vis och visar stor tillit men jag gjorde en rejäl miss som kunde slutat riktigt jobbigt.
Häromdagen upptäckte jag att någon skruvat av korken till mitt superlim som jag glömt att gömma - och ja-aa. Det var D.
-Mamma sa han piggt och käckt, jag trodde det var nässpray - men det KOM inget!!


Tack- tack - tack för det. Hu....puhhh. Undrar hur det känns....att få superlim i näsan??

Min mest underbara

men samtidigt minst använda sak är den här:

Ett litet fynd jag gjorde på rea i Sthlm för ett par år sen.
Det är jättesöt och ibland har jag den i handväskan där den lever ett litet bortglömt liv. Men varje gång jag "hittar" den - så blir jag glad.

I min 6 årings huvud:

Jag och D var på Munken (Ica) och handlade. Vi stannade en kort stund vid anslagstavlan och tittade på hundar och katter och när jag fick syn på en bild av den här mannen sa jag:
-Titta där är Mark - precis som om D skulle veta det, och då svarade han:

-Vem är det? -En galen vetenskapsman eller??
hihi

En annan dag när jag och en tjejkompis skulle ut och gå och just gått ut genom dörren, så frågade han C:

-Pappa, varför kan en man inte ha TVÅ kvinnor?

den du

Jag var med på en

liten spontan pärlauktion (jättekul!) och ropade in saker som jag först tänkte att jag kunde ta med till jobbet. Jag har sorterat färgvis och har hittat allt från äkta sterling silver till facetterad onyx.
Det blev löjligt billigt - två luncher är dyrare.

Har ändrat mig. Detta är min skattkista och snart ska jag börja leka (och när jag tröttnat så kommer säkert eleverna att få ta del av bråten.

Så här tjusig är jag

i J:s ögon.
Igår ville han teckna av mig och satsade superseriöst.
Jag skulle sitta på ett visst sätt och han tittade, suddade lite och arbetade på det hela taget väldigt koncentrerat.
Undrar hur han såg det där gula halsbandet bara....jag hade ju en grön scarf! Gillar han inte min scarf?!! Nä nu!!

(scarfen han valde att inte SE!)

Vissa bilder är skönare än andra

Jag gillar svart

och har i perioder låtit denna blogg ha en mörk bakgrund. Däremellan kommer tvivlet - tänk om den upplevs som alltför dyster?
Men nu förstår jag hur rätt det är eftersom en svart bara drar 59 watt jämfört med en vit bakgrund som förbrukar hela 74 watt!
Detta har söksidan nedan tagit fasta på och eftersom Bredpennan är en så välbesökt blogg så har jag all anledning att dra mitt strå till stacken!
Nöjd.

Det hade varit lättare

att bryta benet eller någonting annat konkret istället för att ha en j*kla depression. Det hörs väl bara på namnet - vem som helst är väl deppig ibland och det är väl bara att rycka upp sig? Folk frågar hur man mår och då tror jag att de menar det och berättar och sen kommer jag på: Det är ju mest artighetsfraser. Många vill ju egentligen inte veta - och vill jag egentligen berätta? Tja. Jo, för dom som vill lyssna. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag skriver ganska lite om depressionen här för det är en böld som jag inte vill älta för mycket utan istället välja glädjeämnen i livet (och annat som berör) men trots allt är det en del av min vardag. En del av mitt liv som börjat ta mindre plats men som finns som ett mörkt moln över oss.

Ganska ofta får jag inre symboliska bilder som beskriver hur jag har det. Den senaste beskriver mig som ett uppladdat batteri. Du vet, ett väl använt som fungerar väl och har energi men alltför snart bara lägger av. Slut. Stopp. Måste laddas igen (sova, sova, sova - ibland räcker avspänning och promenader kan förlänga effekten ibland).

Jag har lärt mig att inte ta livsenergin förgiven och är, tror jag, mer ödmjuk idag och har kommit ännu närmare människor som betyder mycket för mig.

På fredagar arbetar jag

i en förskoleklass med omkring 20 elever. Det ingår i min rehabilitering att ägna mig åt annat än jag det jag normalt gör för att få möjlighet till återhämtning.
Det är inte jag som leder gruppen utan jag är mer som en assistent och då passar jag på att iaktta och reflektera. Det är för mig en ny erferenhet att arbeta med den åldersgruppen.

Idag satt jag och funderade över några elever som är väldigt olika. En av eleverna , en tjej, är väldigt glad och pigg, framåt och har lätt för att lära. Hon har väldigt lätt att uppfatta saker och ting och kan också referera till mycket. Ett av de andra barnen är en pojke med invandrarbakgund. Han har inte språket med sig tillräckligt bra än och det drabbar honom mycket. Han ler och försöker vara med - men egentligen förstår han inte mycket alls. Han låtsas. Han är väldigt lugn däremot och stör inte gruppen. Jag tänker på hur olika förutsättningar dessa goa barn har nu, redan från start i skolan och undrar hur deras framtid kommer att utvecklas. Kommer pojken att få tillräckligt med hjälp för att snart behärska språket och kommer tjejens vetgirighet att bestå? Kommer hon att kunna stå upp för sig själv och våga vara duktig även när hon är äldre?
Möjligen kommer jag att få veta lite mer om detta när de blir äldre och kankse kommer jag att ha dom i bild när de börjar sexan. Det vore kul.

Jag tyckte precis

att du åkte! sa jag till en av eleverna idag som kom fram till mig när jag stod i klassrummet och grejade lite. Jag tittade ner på hans fötter och såg att han hade vanliga skor på sig, och förstod att det var en synvilla.
"Det gjorde jag också", sa han och då stämde det inte längre.
Ingen skatebord, inga rullskridskor...
Så lyfte han upp ena foten och visade: Det fanns ett hjul, inbyggt under hälen i gummisulan och på det viset kunde han gå/åka på ett märkligt vis. Lite fejkad moonwalking liksom - fast felvänt.
Nästa present till mina gossar...


INTE!

Ålrajt - härmed firas

• Amanda, som just tagit sista penseldraget till baaaarnboken som ges ut 2010. GRATTIS!
• och sjävklart mig själv som är så pigg när jag har lektioner att jag INTE längtar efter att de ska ta slut (som jag alltid gjorde innan jag blev sjukskriven). GRATTIS!

Hej då

granen. Tack för besöket!


Fast - det blir så tomt utan gran och juleljus.
Tände andra ljus men vad hjälper det?
Bomsteraffärn - Here I come!

En sån här smyger omkring

hemma hos oss - men äntligen har jag lyckats fånga honom på bild. Han påstår sig vara en Ninja och han dyker upp där man minst anar det...

Gillar du musik

och har lyssnabehov varje dag (eller ofta) och INTE har skaffat Spotify än: GÖÖÖÖR DET! Se till att skaffa en inbjudan genom att googla lite eller maila direkt till Spotify. Det går inte att ångra att helt gratis och lagligt ha tillgång till mer musik än du hade kunnat drömma om. Puh. Jag fattar det knappt än...

Jag fick en inbjudan

till Spotify och det känns som en fantastisk julklapp i efterskott. Spotify är ett gigantiskt musikarkiv som verkligen fungerar. Deezer har jag använt ibland men alltför många låtar går inte att öppna och YouTube innehåller så mycket skräp. På Spotify kan man lyssna på hela album också till skillnad från de andra jag nämde.

Vilken konstig värld.
Vilken utveckling...snurr.

Kvällens höjdpunkt

för D. Gött eller?

Nu ligger J i plurret. Och kvällsmaten blir: Körv mä bröööö! (Gött ällä?)

Idag börjar jag

jobba igen - som så många andra. C är dock hemma även idag och skolan startar imorgon så jag tippar på att de tre kommer att: dam ta dam: Åka skridskor! Bättre väder idag. 7 minus, sol och vindstilla.
Ha en skön dag!

En fruktansvärt kall och blåsig dag -

hela 0 grader och rätt kraftig vind över slätten. Iskallt jämfört med 12 minus (ehh...nåja, 8 då) och vindstilla som det varit de senaste dagarna. Men fortfarande kul på isen.

J tycker bäst om att glida omkring på isen, undvika hårda bollar och klubbor (Obs! Ljudet går nästan inte att använda p.g.a vinden)

D, nybörjare på skridskor för några dagar sen, har fullt fokus på pucken, ramlar men är snart uppe igen och jagar. Inga hinder!

Ikväll

övergick leken till klipp och klistra = betydligt lugnare tempo.

J lagade den trasiga nosen på Vofsi

och D tog fram lite blandade grejer och körde lite pyssel.

Kvinnan bakom linsen då? Ja. Det är där jag befunnit mig, bakom linsen alltså och givetvis tovat lite vid sidan om killarna - lika koncentrerad jag.

Å va det är skönt att vara lediga.....!

J och D

mitt i leken:

En oförglömlig

kväll -när jag inte fotade någonting. Ovanligt nog.

Ja, våra killar var ju väl förberdda inför nyårsfesten. Halsband och välkammade frillor (jag fick INTE fixa till dom).

Vi var ett gäng vuxna och några barn i samma åldrar som var bjudna till några goda vänner. Det är inte ovanligt att våra barn kör någon föreställning för oss, där tjejerna är drivande, och så blev det även i år. D var dessvärre på väg att bryta ihop när han inte kunde komma på vad HAN kunde göra. Till slut belv resultatet:

D på "scenen" som en skottkärra körd av A, en av tjejerna. M, en annan tjej berättade hans saga om skottkärran Skottis som skulle köra skräp men som var omöjligt busig och bara ville rymma hela tiden. Allt slutatde dock bra när Skottis kom tillbaka och slutförde sitt uppdrag.

J körde sitt trolleritrick med pennan som bytte färg (väldigt koncentrerad och övertygande) och övriga barn glänste med allt från solosång till Abba-kör-mimning.

De vuxna log stolt och klappade händerna med varma slag. Kanske ska vi vända på´t nästa gång och låta barnen vara publik? Då ska jag vara en häxa - helt klart.

Kylan gillas

mycket här. Tennisplanen har förvandlas till en hockeyplan och folk går man ur huse för att åka. Dag två som D åkte skridskor var det match, men han var inte blyg utan åkte fram till de stora killarna och frågade om han fick vara med och det fick han. Det tycker jag är hur charmigt som helst! De stora bromsar in ibland så att de små får synas lite.
Matcherna pågår dag som kväll och ibland grillas det på utegrillen och även C vässar musklerna.

Jag har dock inte fått fram mina gamla skrillor utan är hellre en iakttagare och tar mina promenader - och tänk; jag ramlar inte lika ofta som vissa andra. Har inte ont alls.

Det brukar kittla lite

i magen på mig inför ett nytt år.
Vad ska hända för spännande i år?
Nytt år och nya möjligheter.
Den känslan bär jag med mig in i 2009.

God fortsättning!!

Grabbarna här är

nästan lika mycket upp i varv inför nyårsfesten som de var inför tomtens ankomst - men bara nästan.

D har testat olika sätt att "snygga till sig" framför spegeln.
J har förberett ett trolleritrick.

Det är tjejer i deras ålder med (oooohh) - skolkompisar och vänner sen bebisåldern men spännande i alla fall.

D valde den här döskallepärlan när vi handlade en dag - och jag fick lov att tova in den vilket gjorde succé. Han har haft den på sig - bara när han "snyggar till sig" och typ övar inför festen. Vart ska det sluta??

Sambon gillar att se på sport.

Det är en viktig del av hans liv, visst - och jag har också viktiga delar av mitt liv men det LÅTER INTE LIKA MYCKET NÄR JAG TOVAR.
Kortfattat. Jag blev irriterad när tv:n lät för mycket och sa till D:

-Måste han ha så högt? Han måste höra väääääldigt dåligt??
-Dumpa honom! blev det rappa svaret.

Så började jag gapflabba och hörde inte längre tvn...
(men ska jag vara helt ärlig så var jag och killarna medskyldiga till ljudnivån i huset eftersom vi hade kört lite kvälls-gympa till detta)

Jag har så stora barn

att jag kan ta sovmorgon!! Nu för tiden kan jag lugnt ligga kvar och slappa när de sköter sig själva. I förmiddags mötte jag det här:

(D ligger framför tv:n och leker....cool?)


(J är som uppslukad av Marios värld - han märker inte ens att jag kommit upp)

När jag skapar så

leker jag med formerna, men det är inga stora kast. Tvärtom kan det vara ganska små förändringar och det är där det händer så spännande saker. Som här när jag lägger den rosa fyrkanten utanför istället för att bygga in den. Helt nördigt för många men spännande i min lilla ulliga värld.

Tänk att

snö kan se så vass ut (fotad idag...)

Jag kan inte påstå

att jag har "gröna fingrar" men mina juveler överlevde förra vintern (taklökar måste vara grymt tåliga) och jag hoppas att de överlever denna också. Den här bänken står vid trappan och jag pratar med de små godingarna nästan varje dag.

J älskar att

spela Mario på sin Nintendo DS. När han spelat färdigt så ÄR han Mario och när lekarna blir för vilda för min skalle så brukar jag be honom/dom att leka på övervåningen. "
-Duuuuu!! Jag är bara på FÖRSTA banan och däruppe är ANDRA banan (fattar du ingenting liksom).
Tjaha. Där kom jag av mig. Klart att första banan måste göras färdig först...

Tror du på Gud?

frågade D storebror.
-Njae...
-Amän hur skapades JOOORDEN då??
-The big bang du vet, sa J.
-NÄHÄ !! För det är en STOOOR KLOCKA!!
(Hi-hi...det låter ju rätt likt - hade inte tänkt på det: Big ben och Big bang.)

Pigg och glad

musik vill jag ha nu (Lily Allen).

J vill väl ha rock: "Farsan - är du redo att rocka?" sa han när C var yrvaken.

Det är underbart

frostig väder ute. Perfekt fotoväder.
Jag passar på att tova lite mellan gröt, lax och sällskapsspel.
Njuuuter av det underbara materialet. Så formbart det är.

Nu ska vi göra Jansson nummer 2 - en av julens höjdpunkter.

Nu ser jag fram emot nyår

som jag alltid har gillat mer än julen. Skål i förskott!!

D tänker

-Mamma, är vårt liv som en film??
-Hur menar du...?
-Amän - oss händer det ju aldrig några hemskheter...
-Vilka hemskheter tänker du på?
-Dödligheter och sånt.

(Puh - än så länge - och du har inte sett hemska filmer än...)